Konsthallens Öppettider:

Må-fre: 8-20

Fre-lö: 8 - 21

Sö: Stängt

Texten är förkortad version av Tarja Talvities essee om Marja Kolus utställning Det hela försvinner i vitt.

Marja Kolu kastar om vår syn på materian

Utställning på MittiStan galleriet , Närpes  3.12.2021- 3.1.2022

Jag har hört sägas, att en konstnär aldrig kan ta semester. Impulser från omvärlden och resonemang kring kommande arbeten bjuder ständigt på intellektuell sysselsättning. Påfyllning till idébeståndet sörjer livet för. Immateriell rekvisita av det här slaget vållar visserligen inga förvaringsproblem, men den äter upp andliga resurser, så länge man inte bearbetar och visualiserar det som man upplevt.

Marja Kolu (född 1956) kom under sina år i Kuopio på idén att leta efter föremål på loppisar och i avfallshögar som låg kvar på rivningstomter, för att sedan återanvända fynden till installationer och konceptkonst. En gnista för ett kommande arbete tändes, då konstnären ur mångfalden plockade fram ett föremål som ”bad om att få bli med”. Så beskriver Marja Kolu det som skedde. Hon hade lyckats bibehålla barnets förmåga för begrundan och nyfikenhet. Berättelserna strömmade in i sinnet, och ett konstverk började ta form – sakta, längs krokiga omvägar, genom en utdragen mogningsprocess, i ensamheten.

Slutet av förra årtusendet var en period, då en del gamla byggnader revs i Kuopio. Det var vid sommarutställningen i Rauhalahti som Marja Kolu först visade upp sina installationer av fragment ur dessa rivningshus. Publiken var förtjust i Hörskåpet, vars ljudeffekter Tarja Laaksonen stått för. Arbetet inlemmades sedan i Kuopio konstmuseums samling. Ett annat välkänt verk i samlingen kan anses som en utkristallisering av Kolus konst; nyfikenheten väcks redan av titeln Om andligt innehåll i materian.

Readymade är ett uttryck för det att färdiga ting motiveras vara konst. Som nytänkare inom readymade går Kolu i spåren av dadaisterna, surrealisterna och konströrelsen Fluxus. Det absurda med livet, reflekterat mot intryck från studietiden i Leningrad innan socialismen kollapsade, har fungerat som en källa för svart humor i Kolus produktion. Detta har gjort henne till en förståelsefull och empatisk följeslagare för dem som befinner sig i marginalerna.

Ett långsamt farväl av materian

Alltjämt är föremålen ett centralt element i Marja Kolus konst. Hon har dock utvidgat sitt uttryck mot interaktion och improvisation, musik och dans. Installationen Det hela försvinner i vitt blev för första gången till, medan Kolu var verksam i Jyväskylä för ungefär tio år sedan. Processen utlöstes av att Kolu förlorade sitt arbetsrum i Vaajakoski. Hyreskontrakten blev uppsagd utan förhandsvarning, och konstnären var tvungen att flytta bort omgående. Hon undrade om hon kunde bli av med sina saker genom att måla dem vita. De vita tingen kom faktiskt att fungera som hennes avtalade utställning hos Jyväskylägalleriet Becker. Senare ställdes helheten ut på Sveaborg och slutligen utgjorde den inramningen för danskonstnär Helena Ratinens föreställning vid festivalen Tanssin aika i Jyväskylä.

Utställningen återspeglade minnet av systerns död samt hågkomster av bortgångna vänner. Den talade om tröstlösheten inför en definitiv förlust och om känslan av ensamhet mitt i myllret av förändringar. Föremål som de framlidna hade lämnat efter sig påminde om det förgångna. Marja Kolu fick tröst ur Esko Valtaojas kosmiska minnesord som hon hörde i Prisma Studio 9 mars 2017: ”Var och en av oss är en del av någonting större, del av en familj, del av mänskligheten, del av världsalltet… Att man på sin dödsbädd kan viska till universumet: Tack. Och universumet viskar ett svar: Tack själv… Trevlig resa tillbaka till stjärnorna.” I stället för att vi skulle hamna i jorden och förtäras av maskar, står vi upp som atomer på stjärnhimlen.

Vad händer då med föremål och vardagsting som blivit föräldralösa vid ägarens bortgång? Inte sällan känns det svårt för de anhöriga att ha kvar personligt lösöre som tillhört den avlidna. Sådana föremål antingen återvinns eller slängs, ty ting som vi omsluter oss med förbinder oss vid det förflutna i form av en nostalgisk känslobörda.

Marja Kolu tar ett långsamt farväl av materian genom att bestryka sina föremål med vit målfärg. Liksom en trollkvinna gör hon det förgångna osynligt, tvättar det bort. Den vita färgen symboliserar oskulden. För ortodoxa är vitt en liturgisk färg vid begravningarna, därför att det hänvisar till uppståndelsen. Det hela försvinner i vitt har åter väckts till liv och uppdaterats efter tio år. Utställningen kan uppfattas som en syntes av Marja Kolus konstnärsbana som den gestaltar sig just nu. I en karnevalistisk ritual frigör konstnären föremålen – goda och onda, kvarlämnade av vänner, hittebarn från loppisar, uppsamlade under decennier. Hon tillsäger dem absolution, glömska och uppståndelse. Det inbegriper hennes egna tankar.

Mänttä, 18 december 2020

Tarja Talvitie

FM, konstforskare

Översatt av Jaakko Linkamo